Tråkigt och sorgligt....men samtidigt lite lättnad att äntligen få ett slutgiltigt besked.

Åkte i fredags upp på ett återbesök till kliniken och tråkigt nog.....eller jag visste redan att hon inte var juste.... ändå finns ju alltid den där lilla strimman av hopp så länge ingen sagt det rent ut och jag "vågade" inte longera henne dagen före så jag åkte dit med en klump i magen.
Kände på mig vad beskedet skulle bli ....så som den inbitne rökaren jag är....trots 11 månaders rökstopp så visste jag att jag skulle behöva några cig....så jag inhandlade både godis och cigaretter innan jag åkte.

Mary var fortfarande halt v fram och även halt höger bak där pålagringen finns.....givetvis blev jag jätteledsen när vi kom överens om att nu räcker det.....lyckades lasta själv medan tårarna rann och var ingen bra bilförare.....tur att gamla E4 är lugn och ganska bilfri.....jag grät i några mil på vägen hem....jobbigt och det är väl tur att man aldrig vänjer sig med sådana här besked.

"den där" Mary är lyckligt ovetande och går i sommarhagen och får det hon älskar mest....äpplen i stora lass.

Jag vet i alla fall att jag verkligen gjort allt jag kan och följt alla rekommendationer på rehab så sorgens dag närmar sig med ännu en dag i tårar.